Under lång tid har långvarig smärta ansetts vara ett biomedicinskt problem och har behandlats därefter. I dag ses långvarig smärta som en tydlig biospsykosocial problematik som kräver multidisciplinära insatser, där psykologiska behandlingar har sin givna roll. Personliga tolkningar och förväntningar (kognitiva faktorer) påverkar utvecklingen av långvarig smärta. I vissa fall kan smärtan tolkas som katastrofal. Den tolkningen ger rädsla för smärta eller förvärrad skada och därmed fortsätter undvikandet. Detta kanske bör ses som säkerhetssökandet beteende – snarare än att undvika det som upplevs som riskfullt söker man sig till det som upplevs tryggt. Individen själv anser inte att hans/hennes beteende styrs av rädsla, utan ser dem som fullt rimliga då de upplevs ha en skyddande funktion.

Ur psykologisk synvinkeln har vi ett antal faktorer som korrelerar med behandlingsframgång (minskat lidande och ökad funktionsförmåga):
> minskad upplevelse av smärtan som funktionshinder – smärtan ses inte längre som en sjukdom som måste botas
> ökat engagemang i egen vård – minskad passivitet och förväntningar att någon annan ska lösa problemet
> minskad katastrofiering – minskad smärtrelaterad oro och antaganden att smärtan är skadlig i sig

För att kunna förändra smärtbeteende i praktiken används idag Kognitiv Beteende Terapi (KBT ) och Acceptance and Commitment Therapy (ACT) som en viktig del av multidisciplinärt omhändertagande av patienter med långvarig smärta