Smärtskolan

Del 1 — Vad är smärta?

Definitionen av smärta beskrivs av Internationell association for the Study of Pain (IASP) som “Smärta är en obehaglig sensorisk och känslomässig upplevelse förenad med vävnadsskada eller hotande vävnadsskada eller beskriven i termer av sådan skada. Smärtan är alltid subjektiv och kan uppträda i frånvaro av vävnadsskada.”

Alla former av smärta kan urskiljas i två komponenter: En somatosensorisk och en affektiv emotionell. Bearbetningen av den förra, det vill säga den subjektiva uppfattningen av smärtans intensitet, lokalisation och duration, sker i sensoriska cortex och har intellektuell karaktär (”jag har ont”). Den affektiva emotionella komponenten bearbetas i anslutning till frontalloberna och representerar den känslomässiga delen av smärtupplevelsen (”jag har obehag”). Detta inbegriper den emotionella, olustbetonade och plågsamma upplevelsen som smärtan kan ge upphov till och är sannolikt kliniskt den mest betydelsefulla.

 

Del 2 — Långvarig smärta

Ett smärttillstånd som kvarstår tre månader efter debut av akut smärta betecknas som långvarigt och bör betraktas som en sjukdom i sig.

World Health Organization definierar långvarig smärta så här: “Långvarig smärta är ett självständigt problem och inte enbart ett tecken på en bakomliggande sjukdom eller skadlig process. Långvarig smärta utgör en stor belastning både för individ och samhälle.”

Kraftigt och upprepat inflöde av smärtimpulser (nociception) som medför permanenta morfologiska förändringar av ryggmärgens nociceptiva funktioner är en möjlig uppkomst till fenomenet. Förändringarna leder till syntetisering i det nociceptiva systemet och kvarstår långt efter det att inflödet har upphört och vävnadsskadan är läkt. Smärtsystemet överreagerar och blir överkänsligt.

 

Del 3 — Smärtupplevelsen och följder

Smärtupplevelsen ter sig olika för olika individer, förmodligen beroende på genetiska, kulturella, sociala och individuella faktorer.

Den kan ge upphov till olika symtom i form av depression, oro/ångest, sömnsvårigheter samt kognitiva förändringar såsom koncentrationssvårigheter. Inte sällan kan dessa symtom dominera och därigenom tolkas som patientens huvudsakliga besvär.

Smärtproblem hos barn har visat sig kunna vara en markör för framtida psykisk sjukdom. Studier tyder på att suicidfrekvensen är högre hos patienter med långvarig smärta.

 

Del 4 — Långvarig smärta i siffror

Långvarig smärta är en av de vanligaste orsakerna till långtidssjukskrivning.

Flertal studier har visat att cirka 20 procent av befolkningen har långvarig smärta, cirka 7 procent lider av svår, långvarig och behandlingskrävande smärta. Utöver långvarigt lidande för patienten orsakar tillståndet också stora kostnader för samhället (cirka 100 miljarder kronor per år i Sverige).

En nyckelfaktor hos dessa patienter är bristen på basal hälsa. Det gäller särskilt hos den stora minoritet patienter som har en komplex problematik (7%) som innebär en fem gånger högre vårdkonsumtion än befolkningen i övrigt.

 

Del 5 — Basal hälsa och långvarig smärta

Patienter som tillfrågas om vad en människa behöver för att må bra kan ofta inte svara på detta, men om frågan omformuleras till ”vad behöver ett barn för att må bra?” så svarar de flesta ”leka, vila, äta, dricka, få trygghet och kärlek”. Nästan alla kan ta till sig att vuxna behöver det samma. Varje människa behöver kunna pendla mellan att använda sin kropp till muskelarbete, fysisk och social aktivitet och vila såväl muskulärt som mentalt. Vi behöver också mat, vatten och social gemenskap.

Patienter med långvarig smärta saknar i hög grad tillgång till basal hälsa. Pendeln mellan fysisk aktivitet och vila har oftast stannat. Detta innebär fysisk och mental aktivitet och svårigheter att slappna av och sova. Tillgången till social gemenskap är bristfällig. Många patienter behöver hjälp och stöd med sitt arbete att återvinna basal hälsa och normalisera sina kroppsfunktioner. Bristande tillgång till basal hälsa kan inte åtgärdas enbart med sjukskrivning, läkemedel, kirurgi och andra passiva behandlingsmetoder. En utvidgad friskvård som bland annat syftar till en förbättrad psykosocial- och fysisk aktivitet är absolut nödvändig.

 

Del 6 — Behandling vid långvarig smärta

Det som ofta sker är att patienter med långvarig smärta behandlas efter samma principer som vid akut smärta det vill säga man förlitar sig i huvudsak på passiva behandlingsmetoder såsom regelbunden användning av tyngre analgetika (värktabletter) och försök att lindra smärtan via olika typer av blockader eller kirurgiska ingrepp. Det är ofta olyckligt och innebär en felaktig terapeutisk strategi vid ogynnsamma effekter som följd. Inte sällan är långtidseffekterna av dessa metoder ofta oönskade. Patienterna förbättras inte utan hamnar istället i en rundgång i vården med överbehandling och överutredning till följd. För varje åtgärd som inte får effekt blir patienten alltmer bekräftad och befäst i sin uppfattning att sjukdomen är så svår att funktion och livskvalitet inte kan förbättras.

Patienter med långvarig/ofta upprepad smärta har oftast besökt akutmottagningar, slutenvården och vårdcentraler många gånger under lång tid. Med ökad fokus på betydelsen av basal hälsa och hjälp med att skapa sådan skulle adekvata åtgärder påbörjas i ett tidigare skede än vad som nu sker. Något tillspetsat kan man säga att hos många patienter är det inte frågan om en smärtrehabilitering utan om smärthabilitering.

Sammantaget är det en komplex uppgift att utreda och behandla patienter med långvarig smärta, en uppgift som kräver ett multidisciplinärt och multiprofessionellt förhållningssätt till patientens problem, både inom primärvården och inom den specialiserade sjukvården.

Välj ort